DU gjorde det här mot mig

When I cried, you'd wipe away all of my tears
When I'd scream, you'd fight away all of my fears
And you held my hand through all of these years

Jag orkar inte med mina tankar längre. Helt ärligt så vill jag bara härifrån. Som förra inlägget, Göteborg. Vem vill betala min biljett? Jag fixar boende och mat på något sätt. Jag vill bara slippa Västerås för en helg, en dag, en timme, en minut. Nej hela mitt liv just nu. Det finns ett fåtal vänner jag skulle ta med mig och min familj. Skaffa ett nytt namn, ny identitet och nytt liv. Börja om, göra rätt. Visa att det går att leva ett bra liv.

Jag har sagt så länge att jag kommer bo kvar här, men just nu tror jag att jag kommer söka jobb och lägenhet i Göteborg. Som jag sa fram tills förra året i februari/mars. Nu gör vi om och gör rätt. Glömma allt? Går inte. Glömma en del? Ja tack. Minnesförlust skulle sitta fint nu.

Nej nu återgår jag till skolan.
Fuck off.

Ler utan på men jag gråter inuti

Jag känner mig helt tom. Dock ingen aning varför. Jag känner mig som en robot och vill bara stänga av mig. Jag är överlycklig över att jag och min bästavän är vänner igen. Det får allt att kännas lättare, men ändå känns det som jag endast har nått botten. Jag behöver en värmande kram, en betydelsefull kram. Som får mig att slappna av, gråta kanske eller bara må bra. Det är otroligt hur en kram, hudkontakt, kan åstadkomma såpass mycket att man mår bättre. 

Jag vill åka till Göteborg. Jag vill träffa de få vänner som jag har där, jag vill träffa min älskade familj. Jag vill komma bort från Västerås. Det är mycket fina personer här, men jag behöver en paus. Ifrån skolan, kärlek, tankar och livet. Egentligen vill jag utomlands för mig själv och bara vara för mig själv. Men jag vet att det är omöjligt då jag har en ekonomisk kris och skulle inte överleva själv. Men en paus, låsa in mig över en helg. Stänga av telefonen. Inte öppna ytterdörren. Det lockar. Jag skulle också kunna åka till Malmö, men det är endast för att träffa min bror. Elina och Christian vill jag gärna träffa men inte nu. Det låter hemskt jag vet, men om jag skulle åka till Malmö skulle jag låsa in mig med katterna, Micke och Alva. Göteborg, Andreas, Joel, Jesper, Mattias, Christoffer, Fredrik, Anneli och Ulf. De skulle jag vilja träffa och inga andra.
(Vadå killmajoritet?lol, två är kusiner, faster och hennes man). 

Mystery

Jag vill bara reda ut varenda jävla tanke jag har i huvudet, dock det går inte. Jag vill mycket men går inte, jag vill ingenting och det kommer till mig. Jag orkar inte skriva värsta texten, det är inte ens värt det just nu. JAG som älskar att skriva säger nej, det fungerar inte just nu.

Jag hade psykologi B lektion och vi pratade om stress. Kan det ha något med det att göra?
Hon sa att tankar kan komma upp som egentligen inte betyder något. Och eftersom jag har mått som jag gör ett tag och det här började väl för ett tag sedan.

Jag vill bara glömma ALLT.

He's just not that into you

Jag önskar jag kunde möta mig själv och inse hur patetisk jag egentligen är. Det räcker inte med att se sig själv, stående framför en spegel, med ögonen tårfyllda. För vadå? En pojke. Skärp dig nu. Ingen pojke är värd en flickas tårar. Men varför fortsätter vi? Det är sjukt hur en pojke kan påverka en person på ett sådant starkt sett att det får oss att gråta om något går snett.

Jag tänker ifrån mitt egna perspektiv. Jag grät bara häromdan för en pojke. Men varför tänkte jag? Även om jag gråter får väl inte honom att tycka om mig. Om jag ligger i fosterställning i min säng får väl inte honom att tänka "jag kanske har gjort fel". Det som gör allt lite komiskt är att vi tjejer på något sett alltid lockar fram tårarna. Antingen med kärleksfilmer, sorgliga filmer eller musik som gör att man blir påmind om pojken. Utsätter sig själv för tårattacken.

Vad kan man göra då?
Träffa någon ny? Tveksamt att man orkar utsätta sig för det.
Hitta någon för stunden? Krogen kan locka ja, men ångesten kan komma
Fortsätta träffa honom som vänner? Det går en stund, tills du inser att han bara vill ha dig som vän.
Tänka ut en hämnd? Min mamma brukar säga att det hjälper. Men från mitt perspektiv har han väl inte gjort något fel. Han fick inga känslor direkt.
Resa sig upp och inse att man måste ta några smällar innan man hittar den rätta? Precis

Skriv om en person som har gjort ett starkt intryck i ditt liv.

Att skriva om en person som har gjort ett starkt intryck är väldigt svårt märkte jag nu. Då de flesta som jag har träffat har stärkt mig på något sätt. Eller tryckt ner mig. Dock det finns några få, som har påverkat mig mest. De ska jag nämna nu.

Jag ska inte försöka lura någon. Det är ingen idé. Det finns endast en person som jag kommer på nu som har gjort ett starkt intryck på mig. Han heter Freddy, och nu kommer alla mina vänner sucka. Jag har skrivit otroligt många texter och historier om honom, känns onödigt att göra det igen. Dock, skrev jag själv att man skulle vara detaljerad så här kommer det. Jag var ett vrak. Riktigt vrak. Jag levde mitt liv genom krogen och alkohol. Ingenting utanför dess väggar lockade mig. Jag vill vara där. Vare sig jag drack mig full eller drack något litet. Det blev mitt hem. Tills en dag. Sjökrogen i Västerås. 26 augusti, min pappas födelsedag. Det var då han kom in i mitt liv som en tsunami och svepte mig från marken. Redan då kände jag något, att det var något speciellt med dig.
Du fick mig att känna lycka, du fick mig att känna mig omtyckt. Du visade mig att det finns killar där ute som faktiskt är bra. Jag avslutade mina storslagna krogenrundor och fokuserade mer på honom. Visst, vi drack ihop. Jag kan ha blivit full då med. Men jag höll inte på med random pojkar på krogen. Nej jag hade min Freddy. Mina vänner godkände honom. Han var rädd för mina föräldrar men träffade min pappa, för min skull. Jag kommer ihåg hur jag inte ville släppa taget av honom när vi var hemma hos mig. Han gjorde så jag kände mig trygg.


Ja, det är i alla fall en liten inblick. Sen ja, vi är inte tillsammans och det är helt över nu. Tyvärr.