Jag önskar jag kunde möta mig själv och inse hur patetisk jag egentligen är. Det räcker inte med att se sig själv, stående framför en spegel, med ögonen tårfyllda. För vadå? En pojke. Skärp dig nu. Ingen pojke är värd en flickas tårar. Men varför fortsätter vi? Det är sjukt hur en pojke kan påverka en person på ett sådant starkt sett att det får oss att gråta om något går snett.
Jag tänker ifrån mitt egna perspektiv. Jag grät bara häromdan för en pojke. Men varför tänkte jag? Även om jag gråter får väl inte honom att tycka om mig. Om jag ligger i fosterställning i min säng får väl inte honom att tänka "jag kanske har gjort fel". Det som gör allt lite komiskt är att vi tjejer på något sett alltid lockar fram tårarna. Antingen med kärleksfilmer, sorgliga filmer eller musik som gör att man blir påmind om pojken. Utsätter sig själv för tårattacken.
Vad kan man göra då?
Träffa någon ny? Tveksamt att man orkar utsätta sig för det.
Hitta någon för stunden? Krogen kan locka ja, men ångesten kan komma
Fortsätta träffa honom som vänner? Det går en stund, tills du inser att han bara vill ha dig som vän.
Tänka ut en hämnd? Min mamma brukar säga att det hjälper. Men från mitt perspektiv har han väl inte gjort något fel. Han fick inga känslor direkt.
Resa sig upp och inse att man måste ta några smällar innan man hittar den rätta? Precis
