Jag kan inte undgå tanken av dig. Du smyger dig upp som skuggan och gnager dig in i mitt huvud. Det är otroligt att något som var såpass underbart kan bli till något fruktansvärt. Jag försöker styra tankarna ifrån dig, dock på något konstigt vis leder allting till dig. Jag saknar den gången jag fick vakna upp bredvid dig, med dina armar runt mig. Hur du lät mig krypa ned i din famn, dina kyssar, höra din andning emot min nacke. Rysningen jag fick när du drog med dina fingertoppar längst min midja. När du kramade min hand med din. Hur du la täcket över mig när du trodde jag frös. När du kramade om mig lite extra. Hur du pussade mig på axeln när du reste dig upp ur soffan, när du var tvungen och gå.
Varför kunde inte den där stunden varat för evigt? Varför ...
